Jag brukar inte lägga pengar på massvis med prylar. Jag hatar att ha för mycket onödigt dravel i hyllor och förråd. Nej jag lägger hellre slantarna på mat, dryck och upplevelser. Men ibland kan det vara fint att ge sig själv ett par presenter. Precis som nu.
Hämtade tre paket på Posten. Två påsar kaffebönor från Baristashopen (fikatajm!), nya grymma lurar från Urbanears samt iPhone-skin och en vacker print från Gelaskins. Printen ska jag sätta upp på jobbet. Kanske sätter den extra fart på kreativiteten, vad vet jag. Om inte annnat så är den riktigt härlig att titta på.
Jag börjar återfå glöden att skapa. Det känns härligt. Så idag klafsade jag och Sven bort till Matvarufabriken i snömodden. Slog oss ned vid ett bord, smäckte upp våra datorer och började på ett projekt tillsammans.
Det var länge sedan vi gjorde något sådant tillsammans. När vi var små (jag snackar 16 bast) hittade vi jämt på små webbprojekt ihop. Fixade, trixade och käkade dajmglass direkt ur kartongen. Och nu var det på tiden att göra något igen.
Mellan varven åt vi. För en skapande hjärna kräver mat.
Det finns inget bättre än att skriva på ett fik. Jag älskar sorlet runt omkring och doften av kaffe som bryggs. Det är lugnande även om det borde vara motsatsen med alla människor runtomkring. Jag kan koppla bort det men ändå njuta av att det ligger i bakgrunden.
Vi blev också överraskade med efterrätt! Tack så hemskt mycket för det. Hade jag haft en brännare hemma hade jag nog gjort crème brûlée var och varannan dag. Det hade nog slutat illa så jag brukar ta det när jag är ute istället. Ibland när det ska lyxas lite.
Sen gick vi hem och fortsatte nörda och mysa tillsammans. Vi är ett fint team. Det är skoj att skapa tillsammans och brinna för något ihop. Och med det ska jag sluta ögonen och eftermiddagsvila. Så att vi kan fortsätta ikväll.
Jag plockade upp kameran idag. I fem minuter. För jag har inte rört den på tre veckor. Behövde bara känna den lite i händerna. Knäppa på knappen några gånger.
Och sen säga ”Du vi ska snart umgås mer, jag lovar. Bara jag får lusten tillbaka och lusten kommer med ljuset så som varje år”. Så snart så.
Ljuset ja. Som varit så fantastiskt idag och verkligen lyft min dag. Det har letat sig in överallt och värmt hela mig. Efter en solskenspromenad och utebrunch drog jag fram en stol till fönstret, öppnade det på vid gavel och bara njöt med nybryggt kaffe som ångade upp.
Sen känner jag läslust. En läslust som inte funnits på väldans länge. Nu ska jag banne mig läsa tills ögonen svider.
Just nu en arktisk spökhistoria och sedan När börjar det riktiga livet? av Fredrik Lindström. Blir alldeles bubblig i magen för jag tycker ju så otroligt mycket om att läsa. Jag har bara inte känt någon ro den senaste månaden.
Och ljuset igen. Eller snarare solens värmande strålar som värmde upp frusna bär på ett kick när jag lämnat stolen. Jag fick rodnande kinder och fräknar som vaknade ur vinterdvalan.
Och med de orden gick faktiskt solen ned bakom berget. Det blev lite mörkare, lite kallare. Men jag är glad för en enormt fin dag. Ljus och frisk luft var något jag behövde. Är därmed (snart) uppladdad för en ny vecka. En vecka där jag så smått ska komma igång med träningen igen efter sjukdom och elände. Det blir skoj det!
Jobba. Och sen Dalviksbacken upp, för isiga trottoarer och med kölden som nafsar i rumpan. Träning i gymmet. Sen ned igen, med lår som är alldeles stumma av kylan och stapplar fram.
Och sen slänga fram marinerade revben ur kylen och in i ugnen. Hacka ihop en coleslaw med trötta armar. Och sen vänta. I närmare 1 1/2 timma på att de där revbenen ska bli klara. Gissa om de smakade gudomligt. Och det berodde nog inte bara på att jag äntligen fick mat. Utan för den goda marinaden som Tina på Pickicki tipsat om.
Och nu är jag så nedrans slut att jag inte orkar skriva ned hela långa ingredienslistan. Så hoppa över till Tina och kolla in där.
Jag är fascinerad av ett pågående fenomen just nu. Något som jag bara måste bara få ner i ord såhär på kvällskvisten.
Just nu drivs det otroligt hetsiga diskussioner kring hur vi människor väljer att äta. Ska man man äta mycket kolhydrater och akta sig för fett eller ska man dra ned på kolhydrater och inte vara alls rädd för att käka fetare råvaror. Ja, hela den här kalabaliken som GI och framförallt LCHF har rört upp.
Människor skriker och bråkar och klankar ned på varandra på Internet, i tidningar och i TV. Ja och över matbordet också för den delen. Det är ett känsligt ämne. Många blir otroligt provocerade av att någon annan äter annorlunda än vad man själv gör. Det gäller folk från båda sidor i debatten. Jag tycker att det är både intressant och nästan lite skrämmande. Att det kan röra upp så mycket negativa känslor.
Jag förstår att det blir frontalkrock när något vi lärt oss från barnsben helt plötsligt kanske inte stämmer. Världsbilden blir knas. Ord står mot ord och det snackas vetenskapliga studier hit och dit. Vad är rätt och vad är fel. Och hela faderullan.
Men jag blir så förundrad. För det är väl konstigt att vissa blir märkbart störda av och nästan arga på att någon väljer att äta på ett annat sätt än en själv. I slutändan handlar det väl om att må bra?
Det är självklart spännande att se var allt det här tar oss och vad vi klurat ut om 50 år kring hur vi ”bör” käka för att må bra. Men i min vardag ger jag verkligen blanka tusan i allt det där just nu. Jag ger också blanka tusan i hur andra äter för det är upp till dem. Jag är bara glad att jag har hittat något som är bra för mig och som gör mitt liv mindre komplicerat och mer njutbart.
Jag drog ned på kolhydraterna för ett år sedan nu. Jag var trött på hur mitt liv såg ut. Jag var trött, hade uppblåst och ond mage flera gånger i veckan och hade gått upp en del i vikt.
Och jag förstod inte varför. För jag tränade några gånger i veckan och jag åt till och med halva portioner med mat under den sista tiden. Ja jag upprepar, halva portioner. Med målet att försöka bota allt det där dumma jag led av. Men det hjälpte inte alls. Jag älskar mat av hela mitt hjärta och det var så sorgligt att inte kunna äta ordentligt.
Men sen gjorde jag om mitt sätt att leva på lång sikt. Jag äter numera inte särskilt mycket kolhydrater i form av ris, pasta, potatis, bröd och saker som är på tok för sockersöta. Och jag mår så otroligt bra.
Jag minns inte senast jag fick gå hem från jobbet med en mage stor som en ballong. Det händer inte längre. Och det viktigaste. Jag äter tills jag är mätt och jag äter saker som jag tycker om. Varje dag. Och vad är det för fel med det. Jag mår ju för bövelen bra. Det om något är väl värt att firas. Och ingen behöver äta som jag om de inte vill. Det är ju bara toppen om man kan äta lite av varje och må kanoners ändå.
Som sagt, jag är fascinerad av allt detta. Hetsen och ilskan som blossat upp och som jag betraktar med gapande mun. Att mat kan göra folk till elaka små troll som spyr galla över varandras sätt att leva. Andras sätt att må bra, vare sig det sättet innehåller bröd eller inte.
Jag ville mest bara säga det.
