Händelsen på Stommen

Skog

ARKIV FÖR UPPHITTADE ANTECKNINGAR

[ Bevis #2 i fallet #TörnqvistStommen]

Position: **°**′**″N, ***°*′**″
Funnen i ryggsäck vid vägkant.
Inga vittnen.

Status: Väntar.

”Det går mot mörkare tider nu.”

Det är sådant man säger när man blir gammal. Och han brukade säga just så. Med raspig röst under buskig mustasch och med blicken fäst på den gråa eftermiddagshimlen utanför köksfönstret. Det verkade sannerligen som att han pratade med mig, fast så var det förstås aldrig. Det vet jag. Jag tror egentligen han pratade med sig själv, eller möjligtvis med henne, fastän att jag satt mitt emot honom. Livs levande och närvarande. Med armbågarna på det skrovliga bordet och med kallnat kaffe i en sumpig kopp.

Det är mörkare tider nu, och det blir inte ljust tillräckligt snabbt. Jag sitter här vid samma köksbord, långt senare, och vill bara härifrån. Men ljuset kommer så sakta där ute och klockan kämpar för långsamt ovanför dörrposten. Jag har varit framme och knackat på den, men det hjälper inte. Men vad ska jag göra?

Allt är fel. Jag vet inte vad som hände, vad det var jag såg.

Men eftersom jag inte kan annat än att vänta, kan jag lika gärna berätta. Försöka berätta. Herregud. Nästa buss kommer inte förrän vid 14:44.

Herregud, vad fan var det jag såg?

Jag kom hit för fyra dagar sedan. Med bussen. Klockan var strax efter nio på kvällen när den vaggade hitåt längs den smala vägen. Jag satt längst fram i ett gnisslande säte, såg ut genom rutan och längtade redan hem.

Där ute mitt i ingenstans lyste rådjurens stora ögon som julgransljus i det kompakta mörkret. Det var så mycket vilt vid vägkanten den kvällen. Obehagligt mycket och otäckt nära.

Djuren stod som fastfrusna och stirrade in i strålkastarljuset. Trotsigt och närmast ondsint. Förvandlade till spöklika varelser och jag minns att jag redan då fick en obehagliga känsla i magen.

Varför åkte jag inte bara vidare?

Chauffören, en äldre och frodig dam, tog det lugnt. Ville förmodligen inte avsluta dagen med en olycka. Eller så var hon bara trött och i andra tankar, för hon tycktes knappt lägga märke till varelserna som bligade på oss där ute. Hon var kanske van. Hon sa ingenting. Inte ens ett hej när jag steg på vid busstationen inne i stan.

Jag var den enda passageraren. Ingen överraskning. Så här års finns knappt en kotte här ute. Sommarhusen står hålögda under lövtunga och regnblöta tak. Väntar i dvala på nästa säsong.

Det är bara pappa som bor här. Var bara pappa som bodde här. Pappa och Kato.

Han dog för tre veckor sedan. Pappa alltså. Det var Kato som ringde hit ambulansen. Det fick jag höra via omvägar förstås.

”Joel Törnqvist på Stommen är döer”, hade han mumlat och lagt på luren innan kvinnan i andra änden hade fått komma till.

Och så var det. Hjärtstillestånd strax intill busshållsplatsen. Ensam.

Jag hade inte träffat honom på nästan ett år. Vi hade inte så mycket att säga varandra pappa och jag. Ibland tar orden slut. Det blir inte mycket mer än torra artighetsfraser vid köksbordet. Kanske en och annan mandelkubb och lite sumpkaffe. Inte mer med det. Det är inget jag går och grämer mig över.
Begravningen kom och gick. Och snart satt jag på bussen ut hit till Stommen för att börja packa ner hans liv i lådor. Några dagar ute i mörka snårskogen, sedan skulle det vara klart.

Fan. Jag skulle aldrig ha åkt hit.

Det här är inte mitt barndomshem. Pappa flyttade ut hit när mamma dog för sju år sedan. Stugan är liten men fint iordning. Enslig. Precis vad pappa behövde. Det enda som var fel var Kato. Det sa pappa alltid de få gånger vi pratades vid över telefon.

”Jävla surgubbe i sin jävla husvagn”, muttrade han och jag nickade bara trött och disträ i andra änden. Inte för att han såg mig genom luren, men det räckte att jag gjorde så. Han var inte särskilt intresserad av mitt prat ändå. Och jag var inte intresserad av att prata heller för den delen. Vi kanske var rätt kompatibla på så sätt.

Kato var inte mer gubbe än pappa. Förmodligen bara några år äldre, men han såg desto risigare ut. Grått hår och skägg ner på bröstet. Trasiga och smutsiga kläder. Inte olikt en luffare. Inte olikt en tomte.

Hans hus brann ner för några år sedan. Efter det bodde han i en gammal husvagn bredvid det som blev kvar efter branden, vilket inte var mycket mer än en husgrund. Det är en förfallen husvagn utan hjul som någon bonde i trakten har hjälpt honom att få dit. Allt förföll och husvagnen var en gräslig syn där den stod i det vildvuxna.

Och det var nog det som retade pappa så mycket. Han tyckte åtminstone om att ha det fint omkring sig. Kato och Katos hem störde honom. Var en ständig nagel i ögat. Dessutom var han otrevlig och härsken den där Kato.

Var. Är. Var. Är.

Ja, jag säger var. Fan. Hade det inte varit morgon och hade jag inte behövt hålla mig någorlunda klar i skallen för att ta mig hemåt hade jag druckit upp pappas halvflaska med gin som står i skafferiet. Jag hatar gin.

*

I vilket fall. Bussen lämnade mig på den där hållplatsen. Jag såg hur den slukades av skogen, och kände direkt hur natten tryckte sig mot kroppen. Tände ficklampan som jag hade tagit med mig. Sedan blev jag stående med blicken på platsen där pappa gick och dog sådär knallfall.

Det syntes inget. Man kan ju tro att döden som är så definitiv och rå och hård ska göra avtryck. Men där fanns bara asfalt. Och över vägen tornade sig ett stort, nej snarare gigantiskt, berg med timmer upp. Tycktes kasta långa skuggor fastän allt mest var just skuggor och mörker.

Timmer

Jag suckade och vandrade grusvägen upp. Såg snart konturerna av Katos husvagn i skumrasket. Ur det lilla fönstret kom ett svagt ljussken. Kato var hemma. Men inte ett ljud hördes.

Jag vandrade vidare och såg strax stugan ta form. Bakom mig knäcktes något, men när jag vände mig om fanns inget där. Och Katos husvagn stod fortfarande stilla och tyst.

Jag sov inte mycket den natten. Det var kallt som i graven i huset och det fanns givetvis ingen ved i farstun. Inte för att jag hade orkat göra en brasa, men de fem filtarna jag hade över mig gjorde ingen större nytta. Huset gnällde i vinden och jag hatade pappa för att jag var tvungen att vara här. Kanske inte särskilt rättvist mot en död man. Men jag hymlar inte för dig som läser det här. Inte nu.

Morgonen därpå tog jag tag i det som lämnats kvar. Bråten och minnen. Sara ringde vid lunchtid och frågade hur det gick. Jag sa att det gick, och hon sa att det var synd att hon inte kunde vara där och hjälpa mig. Jag sa att det var det såklart – för mig – men att hon absolut skulle vara glad att hon slapp stå här i skiten. Att hon hade det bättre på sin konferens. Hon skrattade, höll med och vi sa hej då.

Jag fann att veden ute i skjulet var torr och fin, lyckades med en brasa framåt eftermiddagen och firade med ljummen burk-ravioli, samt kokkaffe och söta kex från skafferiet. Fick igång pappas vevradio och lyssnade på en dokumentär med halvt öra. Såg skatorna bråka i trädet utanför köksfönstret och märkte att det redan tycktes skymma.

Jag arbetade in på småtimmarna och somnade slutligen av utmattning. I en mycket behagligare temperatur än föregående natt ska tilläggas. Utan drömmar. Utan att vakna en enda gång under natten för att gå upp och pissa på den skitiga toan.

Att det var så skitigt var konstigt. Leriga fotspår på golvet. Smuts i handfatet. Piller i golvspringorna. Sömnpiller förstod jag när jag fann burken i soporna. Pappa hade aldrig svårt att sova, när han väl bestämde sig för att sova. Det var bortkastad tid. Men han sov en del efter mamma. Sa att det fick honom att glömma för en stund.

Sömn är att ta en paus.

Det var fler utrymmen som vittnade om förfall och tankspriddhet. I kylen hade givetvis det mesta kunnat kräla ut av sig själv, men den annars så prydliga garderoben var en enda röra, hans sängkläder kunde inte ha tvättats på månader och under sängen fann jag fyra tomma spritflaskor.

Det var en anteckning också. På baksidan av ett kvitto från Coop. Pappas bestämda kråkor.

Han är där ute. Jag kan se honom.
Prata med Kato. Måste prata med Kato.
Jävla Kato.

*

Följande morgon hade jag planerat möte med banken, vilket betydde att jag var tvungen att ta bussen in till stan. Inte helt optimalt att behöva flänga fram och tillbaka, men tyvärr tvunget på grund av brist i kommunikationen mellan mig och bankmannen.

Jag steg upp tidigt, redan vid kvart i sex, fick i mig en ostmacka och hällde kaffe i en termos för att ha med mig. Ute var det rått och surt. Det hade visst regnat hela natten och grusvägen var fylld av grunda pölar, som jag försökte undvika i det svagt gråa morgonljuset. Ögonen vande sig snart och jag kunde återigen skymta Katos husvagn. Mörk och tyst.

Det droppade från granarna och snart också från himlen, så jag fällde upp huvan över huvudet.

Gran

Jag tänkte på Sara. På hennes röda hår och blossande kinder. Höll på att halka i lera och funderade på att blunda, för att magiskt kunna hoppa fram i tiden. Förbi det här.

Han satt på en grön jaktryggsäck. En sådan som kan fällas ut till att bli som en stol. Med ryggen vänd mot vägen, bligandes in i timmerhögen som tycktes bliga tillbaka lika tjurskalligt.

Jag svor tyst men kunde givetvis inte fly. Han såg inte ens upp. Jag ställde mig ett par meter bort. Tittade på klockan. Fyra minuter kvar. I bästa fall. Mycket kan ske på fyra minuter. I värsta fall.

Saras röda hår och blossande kinder. Det var det jag tänkte på. Ditt röda hår Sara. Jag saknade det då och nu. Så jag tänkte. Eller försökte tänka, men det gick dåligt. Kato stank. Av svett, urin och gud vet vad. Han harklade sig högt och spottade framför sig. Snusloskor i leran.

Jag snörvlade, vände mig bort från honom och tittade på klockan. Tre minuter kvar.

”Du är som far din. Vänder ryggen till. Du borde akta dig.”

”Ursäkta?”

”Jag säger det bara en gång.”

Jag stod stum och orörlig. Kände mig med ens kall, rädd men kanske också ilsken.

”Ja, annars slutar det som för honom.”

Vad skulle jag säga? Göra?

Jag gjorde inget. Sa inget. Tankar malde. Bussen kom som från ingenstans. Före utsatt tid.

Kato reste sig med möda, fällde ihop ryggsäcken och steg på utan att ge mig en blick.

*

Det känns skönt att skriva det här. Till dig. Kanske är det till dig Sara. Vem vet.

Tiden går tack och lov. Det börjar så smått bli ljusare.

Men ändå…

Han ringde mig en gång. Pappa. En tidig morgon, vilket var ovanligt. Vi brukade pratas på kvällen de få gånger vi tog tag i saken. Samtalet var som det brukade för det mesta. Men det var nog en sak. Jag minns det nu.

”Han har börjat stryka omkring utanför köksfönstret.”

Jag hade nickat, som sig bör, och sedan hade han fortsatt:

”Kommer du på söndag?”

Jag hade inte kommit den söndagen. Det hade varit plötslig storm. Jag hade inte kommit förrän nu. Och nu var han borta.

Bankmötet inne i stan gick smärtfritt. Bussresan tillbaka var långsam. Men ingen Kato. Kanske tog han en senare buss. Kanske hade han slukats av jorden, vilket hade varit bra. Så tänkte jag.

Jag kände mig osäker, oviss och samtidigt lealös.

Resten av eftermiddagen packade jag utan att tänka, åt utan att smaka och satt en stund i pappas säng och läste på klottret på baksidan av kvittot.

Kato. Han är där ute.

*

Blodet på min kind. Det är blod på min kind. Ett par små droppar. I smutsen.

*

På kvällen satt jag i köket och drack mitt kaffe. Trött och öm. Sara hade inte svarat i telefon. Du svarade inte Sara.

Plötsligt flackade ljuset i taklampan till. Jag reste mig upp och utan att tänka mig för tog jag tag i glödlampan. Glödhet. Jag svor och välte ut kaffet. Det rann ner över bordet och sögs upp av min tjocka högersocka.

Ute i hallen flackade nästa lampa. Och sen gick strömmen.

Det var som att bli både blind och döv på samma gång. Allt tycktes slukas av mörkret. Bara känseln fanns kvar. Handen brände.

Men det glömde jag strax bort, för där utanför köksfönstret gick något som var ännu mörkare än mörkret självt. En skugga i natten. Långsam och oberörd.

Min kropp kändes lam. Som om den hade stängt av sig. Sen kom hettan i min hand att övergå till en brinnande ilska. Jag slet upp dörren, plötsligt med en sopborste i högsta hugg, och skrek ut i den tysta trädgården.

”Jag vänder fan inte ryggen till!”

Någonstans långt bort hördes ett skorrande läte. Kanske var där en kvist som bröts. Kanske inte. Men jag var ensam. Tycktes vara ensam.

Jag övervägde att ta en av pappas sömnpiller. För att kunna somna. Men de fick ligga kvar i springorna i golvet.

*

Jag kunde givetvis inte sova. Det var omöjligt. Huden pirrade av irritation och otålighet. Jag ville härifrån, mer än någonsin. Men på något sätt kunde jag inte svika. Inte bara lämna. Jag insåg det. Det här skulle få ett slut. Något sorts slut.

Elen var borta och ute blåste det snart upp. Men jag rensade och packade. Rensade och packade.

På övervåningen hade jag aldrig förut satt min fot förrän nu. Jag hade aldrig tidigare haft en anledning vid mina korta och sporadiska besök, och när jag först kom hit beslutade jag mig för att jobba nedifrån och upp. Börja med det någorlunda bekanta för att sluta i obevandrade marker.

Precis ovanför trappen stod en nätt byrå med ett inramat foto. På mig, mamma och pappa. För länge sedan. Inget tillfälle jag mindes och jag dröjde mig inte kvar vid det längre än jag behövde. Inte heller nu när jag skriver.

Det fanns nämligen en dörr. En dörr från vars springor det läckte kyla. Jag gick givetvis in. In till ett litet rum som jag snart förstod fungerade som garderob och förvaring.Det luktade damm och mal. Mögel och tomhet.

Jag ställde upp dörren med hjälp av en stol, rädd för att bli inlåst gissar jag, för det hjälte mig inte med sikten. Det var dunkelt överallt.

Jag trevade mig fram mot vad jag snart förstod var ett fönster. Ju närmare jag kom desto mer kände jag kylan, och snart såg jag att en av de sex glasrutorna var krossad. Ett hål ut i natten. Som om någon hade slagit sönder glaset. Inifrån.

Efter att jag känt mig fram med kalla fingrar fann jag snart att det stod ett litet bord strax under fönstret. Ett bord med en ljushållare i mässing. Ett nästan nedbrunnet ljus och tändstickor i ask.

Jag fick fram en liten låga och tände ljuset. Slog mig ned på den pall som kom fram ur skuggorna och stirrade på det gevär som stod lutat mot väggen. Laddat och redo.

Genom den krossade rutan kunde jag se Katos husvagn. En lampa tänd och ett fårat ansikte i fönstret som stirrade på mig.

*

Ena stunden var han där, den andra var vagnen släkt och gömd i mörkret och skogen. Som om den slutit sig kring honom.

Jag satt där och kunde inte röra mig. Mina händer darrade med ens. De darrar nu också. Du får förlåt mig. Jag dricker. Gin. Jag måste.

Det kändes som att jag saknade så många bitar av en historia som gått mig förbi. Försökte minnas våra telefonsamtal. Hade han sagt något mer? Något som antytt något om vad som hänt här ute. Varför saker var som de verkade. Men jag fann inget när jag famlade i virrvarret av ointresserade minuter av lyssnande i luren.

Jag kände bara illvilja. Och den var så stor. Så ofattbar. Som om den skulle sluka mig med hull och hår.

Det var då jag bestämde mig för att lämna.

*

Den första bussen skulle gå 05:44. En av två bussar. Det var lördag. Är lördag. En av två jävla bussar på den här jävla platsen i ingenstans.

Jag låste om mig. Gick ut i regnet och den sakta mojnande vinden. Pappas pannlampa lös upp ett par meter framför mig, men inte mer än så. Min ryggsäck var packad och mina ögon var suddiga i brist på sömn.

Den regntunga gräsmattan slafsade under mina kängor och jag gick med raska steg. Nattens vindar hade släppt grenar och allsköns skogsbråte på tomten. Det såg inte fagert ut, men jag brydde mig inte. Bara gick.

Förbi Katos husvagn utan att skänka den en blick. Hela tiden regnade det. Regn, regn och morgonmörker.

När jag närmade mig vägen såg jag två billyktor dra förbi mig. Farten var hög.

“Nej, vänta!”, skrek jag med skrovlig och knappt hörbar röst medan jag tog några snabba steg efter fordonet. Bilen försvann såklart och där stod jag mitt i vägen. Så ensam och så trött.

“Bussen kommer om 13 minuter. Den där bilen skulle ändå inte in till stan. Det är Evertsson. Han bor ett par kilometer bort.”

Jag hoppade nästan högt, snodde runt och fångade honom med min ljuskägla. Han satt där på sin ryggsäck, med blicken på timmerhögen och med ryggen vänd mot mig. Helt stilla. Jag rös.

Vi var tysta. Det måste ha gått ett par minuter. Snart kändes det olustigt att stå där mitt i vägen, även om jag varken såg eller hörde något ankommande fordon. Jag klev in till kanten men höll mitt avstånd.

“Så du ska hem nu?”

Jag svarade inte.

“Bäst för dig.”

Jag bet ihop käken så att det tycktes knaka i huvudet.

Han harklade sig och drog iväg en loska.

Något knastrade.

“Du skulle ändå inte klara dig här. Du är oförsiktig. Vänder ryggen till.”

Skog

“Du…”

“Vasa?”

“Du din jävel. Du…”

Han svarade inte. Bara tryckte tummen till den vänstra näsborren och snöt sig ut i luften.

“Var det du?”

“Som?”

“Som gjorde något med honom. Du gjorde något med honom! Vad och varför vet jag inte. Men du är ta mig fan inte klok!”

Jag märkte att min röst blev starkare och argare.

“Vad gjorde du med honom?”

“Jag pratade, men han lyssnade inte. Dumfan. Borde gett sig av.”

Jag har aldrig sett mig själv som något som gör det jag gjorde, men jag antar att vi alla har saker att upptäcka hos oss själva. Förmodligen ända till vi dör. Men jag ser det inte som något fantastiskt.

Med ens var jag framme och hade dragit ner honom från ryggsäcken. Den välte åt sidan och Kato likaså. Något knakade, kanske var det Katos ben, och jag själv skrek i ursinne.

“Din jävel! Jag ska allt sätta dit dig.”

Jag förväntade mig mothugg och krafttag. Men jag fann bara ett par vettskrämda ögon. Som rådjuret i ljuset innan det träffar vindrutan.

“Din dåre…”, viskade Kato med jämmer i rösten.

Någonting knakade och det var inte Katos ben. Jag snodde runt. Det kom från en plats bortom pannlampans sken. Från timmerhögen vid vägens kant. Inifrån.
Knakanden och knäckande. Vått skrovligt trä som gnids. Ett par stockar började sakta rulla ned. Stumt och tungt för att slå i marken med blöta brak.

“Dåre. Som din tröge far. Vända ryggen till. ALDRIG VÄNDA RYGGEN TILL!”, gormade Kato och började hasa sig mot mig. Greppade efter mitt ben men jag klev långsamt undan. En meter, två meter. Kato gnydde.

Min blick såg inte på Kato utan på de stammar och kvistar som tyckte få eget liv. Som vecklade ut sig ur den bastande högen med timmer. Med armar och ben, täckta av grå lav och rynkig bark. Eller var det så? Jo. Och något slags huvud av mörker och trä. Varken ögon eller mun. Kanske ett hål. Jo, ett hål.

Men det stod snart där. Högt över mig. Vaggandes. Ur hålet kom ett skorrande läte och en unken sur lukt.

En tanke kom och gick. En tanke om att den såg ut just som jag själv säkert gör när jag precis har somnat men blir väckt av dig Sara. När du kommer in i rummet och för ett sådant väsen för att du behöver hitta din bok eller en tröja.

Regnet tycktes tillta. Det var endast fyra minuter kvar till att bussen skulle komma. Men jag sprang. Tillbaka. Mot stugan.

Bakom mig hörde jag Kato hasa. Regnkläder som skrapade mot asfalt och sedan grus. Jag hörde gråt och slem som stockat sig i halsen. Jag hörde ännu ett skorrande, ett knäckande och sedan ett skrik. Jag vände mig om men märkte nu att pannlampans ljus var borta. Batteriet slut. Det kom en duns. En gammal kropp mot en trästam. Något skvätte. På min kind.

Sedan var det tyst.

*

Det tycks yra ute. Snö? Det kommer smälta bort i gyttjan. Det är plusgrader.

Klockan visar 13:34. Jag kan inte vänta. Varför har jag suttit här. Jag måste lämna. Kommer börja gå mot stan. Tar med geväret från det kalla skrymslet på ovanvåningen.

Jag kommer hem.

Det tycks dock aldrig bli dag. Och om det har varit dag tycks det redan gå mot kväll. Och jag hoppas att det inte har vaknat än. Inte än.

Vänd inte ryggen till. VÄND INTE RYGGEN.