Ja igår kom verkligen regnet som jag pratade om. Regn, hagel och åska medan jag fräste svamp och rev ost i köket på Pilgatan 10. Och sen satt jag och väntade på att köttfärsgratängen skulle bli gratinerad i ugnen. En go doft spred sig i rummet och magen började åma sig under tröjan.
Köttfärsgratäng med massvis av gorgonzola, det är grejer det kan jag lova. Göttfärsgratäng kan man säga.
Köttfärsgratäng med gorgonzola (4 port)
- 600 gram nötfärs
- 1 paket bacon
- En gul lök
- Färska champinjoner
- En liten burk crème fraiche
- 150 gram gorgonzola
- 500 gram broccoli
- Smakrik hårdost
Sätt ugnen på 200 grader. Dela broccolin i mindre buketter och koka i vatten någon minut så de blir lite lätt mjuka. Häll av vattnet och låt broccolin ånga av i kastrullen.
Hacka lök och skiva champinjoner. Fräs först löken i smörad panna. När den blir gyllene lägg den i en större gryta. Fräs på champinjonerna så att de får färg. Lägg även det åt sidan i grytan.
Strimla och stek baconen och rör i det med löken och champinjonerna. Stek på köttfärsen allra sist i pannan. Peppra och salta under tiden. Tillsätt det i grytan.
Dra på värmen på grytan och blanda i crème fraiche och smulad gorgonzola. Låt småputtra i några minuter. Smaka av med salt och peppar. Lägg broccolin i botten på en ugnsfast form och lägg över köttfärsblandningen. Riv över rikligt med ost och skjutsa in i mitten av ugnen i 20 minuter.
Jag tror det blir regn ikväll. Jag ser stora gråa dismoln torna upp sig och ute blåser det jäkel så att man får grus i ögonen. Känner att det skulle var lite mysigt med smatter mot rutan medan jag gör köttfärsgratäng och firar att det är onsdag.
Det går fort nu. Vårblommor exploderar ur den solvarma marken och fåglarna väcker mig tidigt på morgonen genom det öppna sovrumsfönstret. Lite för fort egentligen. Det gäller att njuta. Dricka eftermiddagskaffet vid en solvägg och ta sköna kvällspromenader med vårluft i lungorna.
Men som sagt. Nu kommer nog snart regnet.
P.s. Stekta ägg har kommit in i mitt liv igen. Jag blir glad av att knäcka ägg i pannan på morgonen.
Det är över ett år sedan som pastan inte längre fick bo i vårt skafferi. Ett pastamonster som jag har faktiskt inte saknat det alls egentligen. Jag har däremot börjat sakna en del pastarätter, minus pastan, på senaste tid. Men jag har inte riktigt vetat hur jag ska få till det utan pastan.
Svaret: Vitkål!
Testade i förra veckan att göra en riktigt gräddig Carbonara på vitkål och det var verkligen succé. Både Sven och jag blev överförtjusta. Nu får vi se om vi kan göra om andra gamla favoriter bland pastarecept.
Vitkåls-Carbonara
- Vitkål
- Bacon
- Grädde
- Äggula
- Parmesan
Förstek bacon och låt fettet rinna av på lite papper. Strimla vitkål i lagom stora strimlor, gärna så de blir långa likt pasta. Finriv rikligt med parmesan.
Lägg en klick smör i pannan och kör i vitkålen i ett par minuter. Låt den inte brännas och stek inte för länge, då den gärna ska behålla lite av sin spänstighet.
Häll i en skvätt grädde, någon äggula eller två, klippt bacon och mycket parmesan. Salta och peppra. Dra av från pannan nästan på direkten efter det, så att vitkålen inte blir för mjuk. Ät och njut!
Är inte riktigt kompis med min kokospannkakssmet än. Så premiären blev lite på sniskan. Får nog modifiera förhållandet i ingredienslistan och steka på lite hårdare för mindre degig känsla på pannkakorna. Men inget fel på smaken, tvärtom! Tror kokosmjölet blir en hit i mitt skafferi.
Ja, det är är inte alltid jag lyckas i köket. Långt ifrån. Oätbar chili con carne och vattnig renskavspanna är sånt som ligger gömt i historien.
Det här med att jag vaknar snortidigt på lördagsmorgnar, trots att jag enligt reglerna får sova hur länge jag vill, är både lite småsurt men ändå skönt. För då kan jag äta frukost i lugn och ro och sedan gå till torget och knipa de finaste blommorna. Innan alla andra också vaknar till.
Idag sken solen igen och vi var bara tvungna att ge oss ut på förmiddagspromenad. Skogen lockade så vi steg uppåt.
Det finns inget som är sådant smörjmedel för själen som sol, fågelkvitter och doften av mossa. Tur att det finns på lagom avstånd trots att vi bor i en stad. Om inte annat kan vi ju åka hem till Fridhem eller Sommarbo också.
Det blev snabbt varmt trots tidig förmiddag. Jackorna åkte snabbt av.
Jag skrek till av lycka över årets första blåsippeskådning. En ensam liten rackare som kikade upp under multnande höstlöv. Snart lär det vimla av blå blommor.
Efter en stund kom vi till en damm som låg spegelblank på höjden.
Ett ypperligt tillfälle att börja göda fräknarna i ansiktet med lite sol.
Vi hade siktat in oss på Vattenledningsparken. Perfekt ställe att kyla drickan i kallt vatten.
Skor och strumpor flög av. Den friheten! Att vicka lite på tårna och kisa upp mot klarblå himmel.
Käka lite massäck och ha det förträffligt bra.
Och sedan ligga och småslumra en stund på filten innan det bar av hemåt igen. Ner mot staden. I riktig sommarvärme trots att det bara är mars.
Och som jag så vist konstaterade är det bra med att streta sig uppåt en bit, för då går det så lätt när man ska gå hem i nedförsbacke.
