The Vanishing of Ethan Carter

The Vanishing of Ethan Carter

”This game is a narrative experience that does not hold your hand.”

Ingen att hålla i handen. Ingen som säger var jag ska gå eller vad jag ska göra, när jag plötsligt står på en gammal järnvägsräls mitt ute i ingenstans. Den varma höstsolen sprids genom lövverken ovanför mig. Jag kan nästan känna värmen, vinden och tystnaden. Och min pappa, som just går förbi TV:n i sommarstugan, utbrister; ”Det ser ju alldeles verkligt ut!”. Och visst gör det det. Det är faktiskt makalöst vackert. Nästan som på riktigt.

På den där järnvägsrälsen, utan riktning och med en känsla av att något är skevt, börjar spelet The Vanishing of Ethan Carter. Ett spel som jag har spelat under ett tre spännande kvällar nu i sommar. Det är vackert, skrämmande, tryckande och lagom långt. Precis lagom för just ett par kvällar eller tre.

Det är ett äventyrsspel som tar avstamp i att du, detektiven Paul Prospero, ska ta reda på vad som har hänt pojken Ethan Carter. Han som skrivit till dig och som verkar vara i fara. Som verkar vara borta. Varför?

Du börjar utforska världen du befinner dig i och inser ganska snart att något fruktansvärt har hänt. Det känns som att tiden står still, håller andan, och mystiken tjocknar allt mer och mer ju längre du går och ju mer du upptäcker.

Spela det gärna på kvällen och var inte rädd för att utforska varje skrymsle och vrå. Det är närmast ett måste. Både för att det är så vackert och för att det är en del i att föra historien framåt och komma lösningen närmre.

The Vanishing of Ethan Carter

The Vanishing of Ethan Carter

 

Skriv en kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *