Stunden som bara hände

Regn mot ruta

Förgätmigej

foto: iPhone, VSCO Cam

Om tre saker vill jag berätta. Vi börjar med den tredje. För den är mest spektakulär och svår att förstå sig på.

Det var i lördags. Jag steg ut ur arbetsrummet med kaffekoppen i höger hand, halvfull med kallt kaffe. Sedan länge bortglömt. I vänster hand hade jag inget. Men i huvudet var allt lite tomt och konstigt. Och jag berättade följande för Sven:

”Jag är nog klar nu. Boken är färdig.”

Bara sådär. Mitt på blanka lördagsförmiddagen med kallnad kaffe i koppen och regnrusk utanför fönstret. Boken jag skrivit på under soliga sommardagar i gröngräset, under sena höstkvällar med en slatt rom i kroppen, under tidiga vintermorgnar innan solen gått upp och under regniga men ljuvligt doftande vårdagar som den där lördagen. Boken jag skrivit på i strax två år var klar. Sista punkten på plats.

Jag trodde det ska vara magiskt. Något utöver det vanliga. Den där stunden som jag väntat på, eller snarare jobbat mot. För det är ju inte som om jag suttit och rullat tummarna precis.

Och så kom den bara. Plötslig fanns den bara där. Det var inte så värst planerat eller väntat, inte heller så magiskt som man kan tro. Utan mest lite konstigt och tomt. Nu då?

Ja nu då. Nu ska nära och kära få läsa, tycka och tänka. Nu ska också jag läsa för sjuttioelfte gången. Och tycka och tänka. Jag börjar så.

Och jo, jag tror magin kommer. Smygande och i vågor. När jag har fattat. Och när jag har jagat bort självkritiken för hundrafyrtiofjärde gången. Men nog om det för nu.

utdrag

Promenader

Kaffe och fika

Och så var det den första saken. Den om hur jag har tänkt skaffa en loggbok.

Ibland saknar jag att kunna bläddra tillbaka och se vad jag skapade eller upplevde en viss dag. Vad jag funderade på och vilket dagens bästa citat var. Det bästa av det bästa, inte en roman för varje dag. Och ibland kan det också få vara tomt. Det säger en del det också.

Därför ska jag skaffa mig en loggbok. Gärna en Moleskine eftersom de alltid känns så bra i handen, men jag är öppen för förslag. En bra och slittålig loggbok och en pålitlig penna.

Det var den första saken.

Snigel

Kojan

Den andra saken jag vill berätta är rätt liten. Den handlar om att du inte ska vara rädd för regnet. Jag vet att stora delar av maj och starten av juni varit förbaskat våt och slirig. Men ta mig tusan vad det är vackert ändå. Det är grönt och det doftar ljuvligt. Det kryper, krälar och flyger överallt och det är så fascinerande.

Så dra på dig regnkappan, på med galoscherna och ut och hoppa i en pöl. Eller ta åtminstone en promenad. Solen kommer nog i sinom tid. Det håller jag både tummar och tår för.

På återseende.

Syrén

Rom

2 kommentarer

  1. Elin 10 juni 2015 klockan 08:25

    Hej Sanna!
    Tänk att boken är skriven nu, härligt! Det ska bli spännande att få läsa den slutgiltiga versionen så småningom. I väntan på det har jag, nu när all kurslitteratur är undanstuvad, börjat läsa Ensamhjärta. Första delen damp ner in inkorgen idag. Du skriver så målande och levande att det är väldigt lätt att som läsare ”kliva in ” i texten. Kul idé att skicka ut den via mejl. En liten lugn lässtund är alltid en bra start på dagen. Lycka till med det fortsatta redigeringsarbetet av boken!

    Svara
    1. Sanna 10 juni 2015 klockan 10:16

      Ja tänk va, det känns lite konstigt. Just nu läser Sven igenom den och han har kommit ungefär halvvägs. Hittills har han gett tummen upp, men han är ju och andra sidan lite partisk :) Det ska bli spännande att se om något förlag också kan ge tummen upp. Hade ju varit en dröm.

      Vad roligt att du börjat läsa Ensamhjärta (och skönt med en paus i skolarbetet nu)! Hoppas du tycker om den.

      Ha en fin och solig dag!

      Svara

Skriv en kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *