Kommer du ihåg när du som barn ritade vikgubbar tillsammans med din kompis?

Du började med att rita ett huvud på ett pappersark. Din kompis fick inte titta. När du var klar vek du pappret så att huvudet gömdes och endast halslinjerna syntes. Din kompis tog över. Ritade överkroppen. Kanske en arm, kanske tre. Avslutade någonstans vid midjan och vek sedan bort sin del. Du fortsatte.

När ni var klara vecklades pappret ut. Där var ert gemensamma verk. En salig blandning av kroppsdelar som bildade en skev helhet.

På något vis hade ni fått ihop en gubbe. Den var unik. Kommer du ihåg?

Skriv en berättelse med en vän

Jag har ritat många vikgubbar. Men det var länge sedan nu. Men minnet av dem gav mig en idé. En morgon skickade jag iväg ett meddelande.

– Hej lillebror. Vill du göra en sommarskrivgrej tillsammans med mig?

Det ville han. Vi kan kalla den här sommarskrivgrejen för skrivdatten. Det är som en lek. Reglerna var enkla.

Vi skulle skriva en berättelse ihop. Fem meningar var, varannan dag under tre veckor.

Vi fick inte tjuvkika i dokumentet under den andres dag. Det gav skrivro till den ena och spänning till den andra.

Vad skulle det stå nästa gång jag öppnade dokumentet? Skulle Victor ha förstått var jag var på väg med det jag nyss skrivit, eller skulle han tvärtom ha tagit berättelsen i en ny riktning?

Nedan följer den text vi skrev under tre varma veckor i juli. Jag skulle kunna avslöja vem av oss som började. Och då skulle du kunna räkna ut vem av oss som skrev vad. Men det har ingen betydelse. Det viktiga är upplevelsen. Den rekommenderar jag.

Det var en upplyftande sorts skrivövning där jag fick skriva lite men ofta, samt släppa kontrollen och ha kul med en text. Det fick ju bli vad det blev. Och så här blev det.


En spökhistoria

Av Sanna Lund och Victor Lund

Manfred lyfte kikaren till ögonen och kisade. Det var som han hade trott: på den gamla bojen ute i sjön växte rallarrosor. Och mossa. Det såg både vackert och olustigt ut. Han spottade ut snusen i vattenbrynet och vände tillbaka till huset.

Väl hemma sparkade han av sig skorna i hallen och gick med vana steg in i köket för att sätta på vattenkokaren. Den lilla glasburken med te stod redan framme på bänken. Grönt chai te som luktade hö och sensommar. En doft som brukade få Manfred att slappna av, men inte ikväll. Det var inte så här det skulle bli.

Han suckade utan att någon hörde, slog näven i bänken utan att någon blev rädd och grät tyst utan att någon tröstade. Ånga steg upp mot taket och det knäppte i elkontakten.

På golvet nedanför fönstret stod en skål med hundmat orörd. Två feta flugor satt stilla och åt. Det luktade unket. Egentligen borde han slänga maten i komposten men det var svårt att hitta fokus.

Sårskorpan i skalpen kliade något helvetiskt. Han måste få det att sluta. Blod och smuts blandade sig med det tunna håret medan de nerbitna naglarna grävde i hårbotten. En känsla av tillfredsställelse infann sig.

Någonstans i huset hördes fotsteg över knarrande golvplank och mjuka mattor. Var hon i städartagen? Hade han släppt ut Karo? Snart blev det tyst igen och Manfred blundade.

När han slog upp ögonen var det mörkt och en av de feta flugorna satt på hans handrygg. Han viftade irriterat bort den och tittade på det nötta armbandsuret. Timvisaren stod på elva. Han måste ha slumrat till.

Manfred tog spjärn mot köksbordet och reste sig på stumma ben för att gå ner i källaren. Hade han verkligen släppt ut henne?

Utanför fönstret guppade den gamla bojen upp och ner i de få små vågorna. Lite närmare nu. Lite mindre vacker och lite mer olustig i det dunkla vattnet. En snigel hade tagit sig över tröskeln och lämnat ett slemspår på golvet.

Något krafsade i väggen mellan köket och hallen. Klor mot trä. Flitiga möss som arbetade i husets trånga vrår. Ett välbekant ljud som aldrig tycktes tystna.

Han vred om låset till källaren och öppnade försiktigt dörren på glänt. Det var becksvart och luktade jord. Bakom honom stängdes dörren till köket. Såret kliade och Manfred stoppade in en prilla under läppen som var torr och sprucken.

Trappan ned var rejäl och stadig. Byggd av hans far. Han behövde inte tända lyset, som ändå inte hade fungerat om han hade försökt, utan kände sig vant fram med händerna. Hur många timmar hade han egentligen spenderat här nere. Hundratals? Tusentals? Det spelade ingen roll, för det fanns så mycket att göra. Mästerverket var nästan färdigt.

Mästerverket? Manfred stannade upp i mörkret. Han kände inte igen sina egna tankar. De kröp runt där innanför lager av ny och gammal hud, kött och senor, hinnor och hålor. Han petade i såret och tycktes fastna med nageln.

Återigen kände Manfred tårarna bränna mot kinderna. Varför kunde han inte bli fri? Allt oftare fann han sig själv i källaren, arbetande med händer som inte var hans. Något var mycket fel. Paniken svällde i bröstet.

Ovanför honom gnällde dörren på sina gångjärn. Ögon stirrade på honom. En gapande mun andades lätta och visslande andetag. En torr tunga slickade dörrkarmen. Han såg det inte, men han hörde och kände allt som försiggick bakom honom. Han försökte samla kraft för att vända sig om, men det gick inte. Varje cell i hans kropp skrek att han borde springa. Nedåt. Bort från den sjuka varelsen. Bort från henne.

Någonstans i mörkret gnydde Karo. Karo? Vad gjorde hon här nere?

Ett släpande ljud över det smutsiga golvet, en tunga över det översta trappsteget och regn som föll över plåttaket. Manfred tänkte på Katrin som drack stora klunkar rödvin från en bag in box.

De hade bråkat kvällen innan, som så många gånger förr. Och i takt med att vinglasen fyllts på hade stämningen hårdnat. Katrin hade velat göra sig av med Karo. Något som Manfred aldrig kunde acceptera. Ingen var viktigare än Karo.

Katrin hade satt i halsen. Rödvinet hade skvätt i hans ansikte och runnit ner för hennes haka. Och sen hade det röda blivit så tjockt och mycket över hela bröstet.

Igår… eller förra sommaren? Det var inte så lätt att veta och hans huvud bankade så hårt.

Med två stora kliv avverkade han de sista trappstegen och styrde mot arbetsbänken längst in i källaren. Där, ovanför den tjocka bänkskivan, hängde den silverfärgade ficklampan. Gnyet från Karo hade tystnat och han kunde inte se henne i det dunkla rummet. Lukten av jord växte sig starkare. Var det redan för sent?

Bakom honom sopade tunga fötter golvets smuts som samlade sig i hudens tjocka valkar och skåror. Medan han lyfte ner ficklampan kände han naggade naglar trippa längs med hans bara axlar. Hade han ingen tröja på sig? Han kände med handen längs med magen som hängde över linningen på jeansen som en tom säck medan hon kravlade sig upp på hans rygg. Hudar som gneds mor varandra och en tunga som lekte i hans sår på huvudet.

Med en svepande rörelse vände sig Manfred om. Ficklampan i högsta hugg. Men det var ingen bakom honom. Fumlandes hittade han den svarta plastknappen och en ljuskägla träffade väggen. Där, i ett hörn till vänster om trappan, såg han ett spår av köttslamsor och blod.

Han borde ta tag i den där röran någon dag. Katrin skulle inte göra det. Var var Katrin?

Karo gnydde nere på golvet och slickade hans tår. Manfred lät ljuskäglan leka över den tilltufsade kroppen utan bakben och petade sig fundersamt i såret.

När han stod där och tittade på det söndertrasade bakpartiet kom minnena tillbaka. Gevärskolvens stumma slag mot huvudet, skottet nerifrån källaren och Katrin som släpade Manfreds lealösa kropp till den förgrävda graven i trädgården.

Utanför hördes en bil köra in på uppfarten. Hon var hemma.

Vik-gubbe
Vikgubbar. Sommaren 2018. Av lillebror och mig.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *