Granviksleden

Granviksleden

Det var en molntung sommardag då flugorna ville vara nära men inget regn var i sikte. Vi for genom tallskogarna med bilen. Parkerade på en liten grusplätt intill Väg 49. Precis i utkanten av Granvik, det lilla samhället omgiven av små sjöar i Tiveden.

Knotiga tall och trolska sjöar. Det är Tiveden. Kanske betyder namnet gudarnas skog, kanske inte. Oavsett är där vackert och det finns många vandringsleder att traska på. Och det var just en sådan vi skulle utforska den där dagen: Granviksleden.

Två timmar tog det. Genom högt gräs, upp för stupande berg täckt av vit lav, runt de där sjöarna med näckrosor och med kottar under våra skor. Samtidigt letade vi geocaches som gömde sig mitt inne i skogen. Vi jagade åtta och fann dem alla.

Vi mötte ingen. Var alldeles ensamma. En fin dag och ett fint äventyr i sommaren.

Stig

Björk

Sven bakom träd

Geocache

Fallen tall

Sanna på berget

Sjö

Sanna & Sven

Vattenpuss

Blåbär

Tallar

Stugan i ögonvrån – En spökhistoria för sommarkvällar

Stugan i ögonvrån

Jag har aldrig varit på kollo. Men kollon har alltid fascinerat mig. Inte långt från vår sommarstuga ligger ett, och jag vet inte hur många gånger jag har traskat eller cyklat förbi där.

Det är ett stort rött hus med utsikt över sjön. Där ligger också ett gult runt samlingshus, lite som ett stort lusthus, som man kan skymta i gluggen mellan träden. Uthusen rymmer kanoter och en bit bort ligger grillplatsen, där man kan krypa in och sova i små skydd byggda av grova timmerstockar. När jag var liten låg ett gammal fraktskepp på grund ute i vassen. Men det blev för gammalt och förrädiskt med tiden, och är numera bortfraktat.

Ibland springer glada ungar omkring och det är stökigt och livat. Ibland är det låst och tillbommat, i väntan på nästa sommar. Jag gillar båda tillstånden. Det ena är fyllt med äventyr och upptåg, det andra känns ensligt och melankoliskt. Båda förknippas med mystik. På ett kollo kan vad som helst hända.

Jag har aldrig varit på kollo men jag har alltid vetat att jag någon gång ska skriva en historia om ett kollo. Nu var stunden inne.

Under en småregnig försommarhelg i stugan startade jag ett tomt dokument på datorn och när jag for hem fanns en berättelse på pränt.

Väl hemma hoppade jag in i ljudbåset på kontoret, en tidig morgon innan jobbet tog vid. Jag läste in alla ord, så att du kan välja om du vill läsa eller lyssna på den.

Historian heter Stugan i ögonvrån. Och den handlar om en kväll vid lägerelden på ett kollo. Om systrarna Jacobsson och om Karl-kadaver och Klara. Och om en stuga förstås. Jag hoppas du tycker om den. Den är perfekt en sommarkväll.

Och du, det lär nog bli fler kollohistorier i mitt liv. För en höst, när jag gick den regnvåta stigen mot kollot vid sommarstugan, skymtade jag en figur i fjärran. Någon stod i skuggorna av tallarna och tittade ut över vattnet. Just där kollots badbrygga brukar ligga. När jag kom fram var figuren borta. Och man kan ju fråga sig vem det var och vad hen gjorde där en sen oktoberdag?

 

Läs eller lyssna på Stugan i ögonvrån

Näckrosor

Sjön

Bryggan mot lille-ön

Vass

Min morgonritual

Skrivbordet

Skrivbordet

foto: Canon 6D + 50/1,4

Jag är en person som gillar både rutiner och ritualer. Det sista mer än det första, eftersom rutiner sällan är de roligaste, även om de är effektiva. Att följa vissa mönster är bra för mig. Inte bara för mina tänder, eftersom jag borstar dem varje morgon och kväll, utan också för mitt skrivande.

Utan en rutin, eller kanske snarare en ritual, blir det helt enkelt väldigt lite skrivet.

Ibland har det gått månader utan att jag ens har öppnat mitt nuvarande skrivprojekt. Jag inbillar mig nästkommande dag är dagen då jag kommer få en perfekt stund över till att sätta mig ned. Jag hoppas att en kraft kommer ta tag i mig, liksom tränga in i mig och få mig att skriva. Men det händer sällan.

Experiment med att hitta mitt mönster

Som en person som gillar rutiner och ritualer, tycker jag också om att experimentera med dem. För att hitta mina mönster. Att ha rutiner och ritualer är bra, men alla ska inte följa samma mönster. Jag tror också att de kan förändras med tiden och att det är helt okej.

Jag har nyss läst Daily Rituals av Mason Currey. I boken har jag stiftat bekantskap med 161 framstående personer och deras dagliga ritualer. Søren Kierkegaard, Jane Austen, Ernest Hemingway, Ingmar Bergman, Agatha Christie och David Lynch med flera. Hur levde eller lever de sina dagar för att skapa på bästa sätt? På sitt bästa sätt.

Givetvis skiljer det sig åt – någon har isolerat sig i ett primitivt stenhus, några har hittat drivet under sena och flitiga kvällstimmar, och andra har på sin höjd fått ut ett par bra mening per dag och sedan druckit sig igenom resten. Men hur som haver har det varit inspirerande. Som alltid väcker det min egen nyfikenhet och experimentlusta.

Nu har jag tagit tag i en ritual som faktiskt har saknats mig. Nu fokuserar jag på min vardagsmorgon. Morgonen är min stund på dagen. Särskilt under årets ljusa period. Det då jag kan få ut det bästa ur mig själv, då är hjärnan på skaft och som mest produktiv.

Uppe innan tuppen med fokus på skrivande

Jag går upp runt 5:30. Stryker sömnen ut ögonen och knyter mina promenadskor. Sen tar jag minst 20 minuters promenad. I skrivande stund vajar hunkäxen längs min väg. Gärna och ofta dubbelt så lång om det vill sig väl. Morgonluften är klar och ger mig energi. Jag får mest och bäst idéer när jag promenerar. Men desto oftare under kvällspromenader. Morgonen är mest till för att sätta huvudet rätt.

När jag kommer hem kokar jag två ägg medan jag duschar. Sen brygger jag två koppar kaffe, drar på mig kimonon och äter en kort frukost vid köksbordet. Gärna tillsammans med en sida eller två ur en bok eller några minuter podcast. Inget internet. Det blir för stökigt.

Halvvägs igenom den första koppen kaffe förflyttar jag mig till arbetsrummet där jag sätter mig att skriva. Det måste vara rent och snyggt på skrivbordet, annars störs tankarna. Jag skriver mig igenom allt mitt kaffe, mellan 20-30 minuter. Sen slutar jag.

Ibland blir det några meningar skrivet, ibland många fler. Men oavsett hur mycket så blir det alltid något. Och det är som både du och jag vet, bättre än ingenting. Det adderar ihop till slut.

Det känns i hela mig resten av dagen att jag har kommit vidare. Och eftersom jag lever med berättelsen varje dag så blir den allt mer levande. Den finns hela tiden färskt i minnet och det är väldigt bra för mig.

Jag känner inte samma rädsla för att skriva, så som jag kunde känna när det hade gått lång tid sedan sist. Ju längre tid det förflöt, ju mer kunde jag tvivla på att jag faktiskt kunde skriva. Jag kunde tänka ut vad jag skulle skriva, men att faktiskt skriva ner det kändes nästan omöjligt. Det var som att tangenterna på datorn blev giftiga så fort jag skulle använda dem till att skriva. Till allt annat var de mest helt vanliga tangenter.

Just nu känns varje dag lite bättre. Jag tar mig tid att skriva. Det är härligt.

Hundkäx