Vi kör in på en snöig plätt där en bil verkar ha stått innan oss. Det är hjulspår i snön. Jag kränger ryggsäcken över axlarna och märker att jag som vanligt är för dåligt klädd för den här tiden på året. De tunna träningsbyxorna skulle nästan kunnat kvitta. Det är som att gå med rumpan bar efter några minuter. Men jag biter ihop. Vi börjar gå. En träskylt pekar in mot skogen. Mot Dumme Mosse, blott tio minuters bilfärd från Jönköping.

Å

Skog

Sanna Lund

Vi balanserar på isiga spångar och hoppar mellan halvfrusna vattensamlingar mellan träden. Följer rödmålade prickar på stammarna och ser hur solen badar över öppningarna i landskapet till vänster om oss.

Vi följer en å som snart gör en sväng. Där står en ensam bänk med utsikt över det svarta vattnet där isplattor flyter fram. De är ömsom fyllda av vita bubblor, ömsom mönstrade likt en topografisk karta.

Det biter i kinderna. Och i låren. Vi är alldeles ensamma. Men där finns spår av harar. Och en och annan känga. Spångarna knarrar och gnäller under oss.

Vägvisare

Fruset

Träden glesnar och solen bryter igenom. Värmer inte, men färgar snön, riset och barren. Blått, gult, rött och grönt.

Vi kommer ut på den öppna mossen. Och där ligger en ensam tjärn. Liten, frusen och som en överraskning. Nästan lite overklig. Omgiven om små bulliga kullar. Spretiga gyllene strån och mörka vattenpölar. Och vinden viner brutalt.

Mosse

Spång på Dumme Mosse

Vi stretar på och aktar oss för att inte kliva snett. Vi går mot skogsranden där det snart doftar rök. Det är ännu bara sen förmiddag men det känns som att solen redan vänder ner mot horisonten. Allt är så vackert.

Tänk att det finns så här förtrollade platser runt hörnet. Det gäller bara att ge sig ut.

Dumme Mosse

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *