En kväll på balkongen bland dansande ljus och stormvindar

Lore på balkongen

Lore på balkongen

foto: Canon 6D + 50/1,4

En morgon i en annan del av världen smög jag ut ur ett sovande hus. Gatlamporna släcktes medan jag vandrade på okända och närmast folktomma gator. Långt borta skymtade en man med en hund. I träden prasslade fåglar. Det var fortfarande mörkt.

Asfalten suddades så småningom ut av sand. Jag följde ljudet av havet och vinden var ljum när den svepte förbi mig mellan dynerna. När jag kom ner till stranden var det som att vara i ett ingenting, eller i en oändlighet. Det gick knappt att urskilja strand från hav eller hav från himmel. Allt var dammigt gråblått.

Jag gick längs med strandkanten. Då och då irrade jag mig fel och stod plötsligt med vatten på båda sidorna, på väg ut mot horisonten. Men för det mesta avslöjade vågorna sig när det vita skummet lös upp bredvid mina fötter. Det var en ren och klar känsla att gå där. Olik någon annan. Men det var inte det som var det speciella.

Det speciella var ljusen som uppenbarade sig, en bit bort, en bit ut. De dök upp ett efter ett.

Inte tillsammans, utan med ett visst avstånd. Tycktes röra sig fram och tillbaka. Närmare och närmare. Det såg så främmande ut. Inte av denna värld.

Det var människor som tog sig ut på de sandplättar som för stunden torrlagts, och som blottade skatter från havet. De lös med sina lampor och letade. Vi möttes, fast på håll. Jag såg inte deras ansikten. Bara ljuset, siluetten och hinken de bar på. Och snart fanns inga fler ljus. När jag vände mig om var de som uppslukade av jorden.

Ikväll, när jag skriver det här, sitter jag på balkongen. Långt bort från stranden med ljusen som kom och gick. Jag andas in alla dofter som lockats fram av regnet efter en lång och varm dag. Syrenen är mest påtaglig. Men det kan också bero på att jag plockat en kvist och ställt i glas på bordet.

Jag sitter här och tänker på de där märkliga, vid första anblicken främmande ljusen. Jag lyssnar på Lore. En podcast om sägner och det oförklarliga. Det är nog det som har lockat fram minnet.

De där ljusen var sökande människor i gryningen. På sitt sätt ganska märkligt. Med de kunde också varit något annat.

Nu kommer regnet igen. Och svalorna försvinner från himlen en stund. Det blåser upp. Buskarna piskar än hit, än dit. Och på bordet flackar lågor bakom glas. Och jag drar tröjan tätare kring mig. Tänker på ljusen, lyssnar på Lore och dricker ett par munnar rom.

Världen är allt bra märklig.

Skriv en kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *