Hej. Är det redan maj.

Jag var ute på en promenad alldeles nyss. Det har regnat i två dagar. Det doftade just regn, mylla och grönska. En doft jag vill fånga i en burk och spara på hyllan i köket. Luften var klar. Är nog det fortfarande om du vill gå ut och känna.

Det är vår, har varit ett tag. En otroligt vacker vår. Snart kommer sommaren. Men det får gärna dröja lite. Det får inte gå för fort.

I vår har jag skrivit. Mycket. Vintern var ju torftigare så det känns väldigt skönt. Jag älskar att skriva. ÄLSKAR. Inte ofta jag använder versaler.

Och det konstiga, som jag märkte för några dagar sedan, är att det är spännande. Det är som om jag inte riktigt själv vet vad som ska hända härnäst i berättelsen jag just nu skriver. Och det vet jag inte heller alltid. Ibland till och med förvånas jag när jag läser ett stycke jag just skrivit. ”Jaha, var det på det viset.”

Vitsippor

Back

Stolt som en tupp

BjörkNär jag räknar har jag skrivit 22 kapitel hittills. Varken mer eller mindre. Sen vad det säger, det vet jag inte.

Eller jo, jag är stolt över de där 22 kapitlen fyllda med ord som ibland har sköljt ur mig som vatten ur en kran och ibland pressats fram som tilltorkad kaviar i en nästan tom tub. Otroligt stolt.

För när jag var liten gick det inte mer än ett kapitel eller två innan jag reste mig och gick någon annanstans. Kanske inte så konstigt då. Men ändå. Jag är stolt att jag fortfarande skriver. Och som sagt. Jag tycker till och med att det är spännande själv. Det som händer. Det är inte så pjåkigt faktiskt.

Det jag fortfarande får kämpa med är det här med rätt och fel. Att det faktiskt inte finns några. Inte i den här världen som jag berättar om. Inte i hur jag skriver. För det har jag bestämt mig för, även om det är svårt — Jag gör på mitt sätt. Så att jag hela tiden får vara jag i mitt skapande.

Svårt men bäst.

Utdrag

Det här med promenader

Promenader och naturen. Den kombinationen. Och så våren såklart. Det är det som gör att den där kranen med flödande ord sätter igång har jag märkt.

Det slår inte fel. Går jag ut, promenerar där det är som mest skogslikt det kan bli här i stan, så blir jag inspirerad. Ser bilder och hör strofer. Och så måste jag hem och skriva ner dem. Naturen är allt bra den. Bäst går det såklart uppe i sommarstugan med grönskan, vattnet och alla ljuden runt knuten.

Och sen kan det ju bjudas på paddkärlek också, som på bilden nedan. Eller något annat fint som bara är vad det är. Även fast jag mest trodde, på riktigt, att den lilla paddan åkte snålskjuts på den större. Man ser vad man vill.

Jag blir hur som haver alldeles lycklig, barnsligt lycklig, av både våren och att skriva just nu. Det går hand i hand verkar det som.

Men jag ska nog skriva åtminstone sju kapitel till. Innan jag vågar läsa hela kalaset i sin helhet. Och sen får vi se var det bär hän.

Jag har ju drömmar.

Paddor

Gronska

Ps. Angående det här med tilltorkad kaviar i en nästan tom tub. Jag hittade en sådan i en stenmur när jag var fem år. Jag skruvade av korken och smakade. Det smakade gammal dill. Nu vet du det.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *