Jag är fascinerad av ett pågående fenomen just nu. Något som jag bara måste bara få ner i ord såhär på kvällskvisten.

Just nu drivs det otroligt hetsiga diskussioner kring hur vi människor väljer att äta. Ska man man äta mycket kolhydrater och akta sig för fett eller ska man dra ned på kolhydrater och inte vara alls rädd för att käka fetare råvaror. Ja, hela den här kalabaliken som GI och framförallt LCHF har rört upp.

Människor skriker och bråkar och klankar ned på varandra på Internet, i tidningar och i TV. Ja och över matbordet också för den delen. Det är ett känsligt ämne. Många blir otroligt provocerade av att någon annan äter annorlunda än vad man själv gör. Det gäller folk från båda sidor i debatten. Jag tycker att det är både intressant och nästan lite skrämmande. Att det kan röra upp så mycket negativa känslor.

Jag förstår att det blir frontalkrock när något vi lärt oss från barnsben helt plötsligt kanske inte stämmer. Världsbilden blir knas. Ord står mot ord och det snackas vetenskapliga studier hit och dit. Vad är rätt och vad är fel. Och hela faderullan.

Men jag blir så förundrad. För det är väl konstigt att vissa blir märkbart störda av och nästan arga på att någon väljer att äta på ett annat sätt än en själv. I slutändan handlar det väl om att må bra?

Det är självklart spännande att se var allt det här tar oss och vad vi klurat ut om 50 år kring hur vi ”bör” käka för att må bra. Men i min vardag ger jag verkligen blanka tusan i allt det där just nu. Jag ger också blanka tusan i hur andra äter för det är upp till dem. Jag är bara glad att jag har hittat något som är bra för mig och som gör mitt liv mindre komplicerat och mer njutbart.

Jag drog ned på kolhydraterna för ett år sedan nu. Jag var trött på hur mitt liv såg ut. Jag var trött, hade uppblåst och ond mage flera gånger i veckan och hade gått upp en del i vikt.

Och jag förstod inte varför. För jag tränade några gånger i veckan och jag åt till och med halva portioner med mat under den sista tiden. Ja jag upprepar, halva portioner. Med målet att försöka bota allt det där dumma jag led av. Men det hjälpte inte alls. Jag älskar mat av hela mitt hjärta och det var så sorgligt att inte kunna äta ordentligt.

Men sen gjorde jag om mitt sätt att leva på lång sikt. Jag äter numera inte särskilt mycket kolhydrater i form av ris, pasta, potatis, bröd och saker som är på tok för sockersöta. Och jag mår så otroligt bra.

Jag minns inte senast jag fick gå hem från jobbet med en mage stor som en ballong. Det händer inte längre. Och det viktigaste. Jag äter tills jag är mätt och jag äter saker som jag tycker om. Varje dag. Och vad är det för fel med det. Jag mår ju för bövelen bra. Det om något är väl värt att firas. Och ingen behöver äta som jag om de inte vill. Det är ju bara toppen om man kan äta lite av varje och må kanoners ändå.

Som sagt, jag är fascinerad av allt detta. Hetsen och ilskan som blossat upp och som jag betraktar med gapande mun. Att mat kan göra folk till elaka små troll som spyr galla över varandras sätt att leva. Andras sätt att må bra, vare sig det sättet innehåller bröd eller inte.

Jag ville mest bara säga det.